Jag skrev ju att vi hade haft en kaosdag häromdagen.
Det började med att vi (- Niclas) försov sig och vaknade tio minuter innan bussen skulle gå. Även om vi är hemma en stund på morgonen, jag och tjejerna, så blir det ju inte en bra start på dagen när det råkar bli så.
Eftersom Nea skulle till sjukhuset vid 11 så tänkte vi lämna Lo på dagis och sedan åka och handla, samt fixa lite bröllopspressar till sommaren. Så vi tog det rätt lugnt jag och barnen. Kikade Emil under tiden som vi klädde oss i utekläderna. ”Ja det kan vi få kolla på idag, vi ska ändå köra till dagis och har inte bråttom”. Så när alla är påklädda, efter ganska mycket gnäll och en skrikig bebis, så börjar jag leta bilnycklar (fortfarande med skrikig bebis på armen)… Som Niclas fått med sig till jobbet! SUCK! Jag är inte så glad i när min planering inte överhuvudtaget blir av. Särskilt när det är saker som av olika anledningar bara går att fixa just den dagen (handling och presenter går givetvis att ordna andra dagar, men just dessa dagar var det kanonbra erbjudanden!)
Vi börjar gå till dagis, alldeles för sent (jag hade ringt dagis för att säga att vi var sena, men deras telefon kopplade bort mig hela tiden!), något som barnen inte alls ville eftersom de ville åka bil. Well well.. Vi gick fram och tillbaka och när Niclas kom så körde vi till sjukhuset med en gång. Där fick vi komma in i undersökningsrummet nästan med en gång, men fick vänta i över en timma på ”De hör av sig”… Jag trodde nästan jag skulle koka.
Här hade jag alltså inte hunnit mycket av dagens bestyr och Lo ska hämtas inom 1,5 timma. Innan dess skulle vi äta, byta blöjor, vila, mata, förbereda middagen… Och jag hade tänkt mysa lite med Nea på vår ”ensamma” dag (Mio sover ju större delen av dagarna). Med turbofart hann vi med allt detta, inklusive det viktigaste – myset!
I alla fall så slutade dagen bra! Men ett tag där trodde jag att jag skulle få total hjärnsläpp!